|
Över Tid
2007 - 2009 av Martin D. Stenberg
Jag började måla år 1969, 15 år gammal. Måleriet blev mitt livsutryck, som ett bevis för att ”jag lever”. Så är det än idag, även om det inte är det primära.
Varje ny tavla är ett fastnaglande av livet, ytterligare en bit. Mitt måleri innebar från första början också ett pendlande mellan två förhållningssätt som sedan följt mig i alla år: Det ena, ett snabbt, omedelbart och oreflekterat måleri. Det andra, ett långsamt, noggrant och eftertänksamt. Min omgivning föredrog nästan alltid - och gör så än idag - det snabba måleriet. 
Motiven i unga år hämtades ofta från interiörer i prästgårdshemmet, kyrkorummen, annan arkitektur - ofta med förkärlek till barocken - och även från landskapen på Österlen och Söderslätt. Och det var detta snabba, och frenetiska, måleri som jag så småningom ägnade mig åt på konstlinjen vid Östra Grevie Folkhögskola hos min lärare Bengt Engkvist.
Uppmärksamheten ledde bland annat till två större utställningar i Italien (1975), endast 21 år gammal. Den här uppmärksamheten - och situationen som följde av att jag så tidiga år lämnade ifrån mig en större mängd målningar, som riktmärken och referens för kommande måleri - resulterade i en slags utmattning och behov av åter-hållsamhet. En reaktion mot det snabba och obearbetade.
De nya impulserna kom nu framför allt genom det att jag själv blev lärare i måleri vid Oskarshamns folkhögskola (hösten 1976). Jag började på allvar undersöka den ”svenska kolorismen”, en tradition som jag då tog upp i mitt måleri.
När jag hösten 1977 började på Konstakademin i Köpenhamn var jag fortfarande upptagen av det reflekterande och eftertänksamma. Samtidigt sögs jag in i och försökte vara en del av den så kallade ”Fluxusrörelsen” och blev starkt påverkad av lärare som Sven Dalsgaard och Björn Nørgaard. Ändå kunde jag inte identifiera mig helt i fluxus och ägnade mig mest åt egna projekt. Efter en tid hos skulptören Willy Ørskov ställdes jag inför ett ultimatum som förde med sig att jag bestämde mig för att sluta akademin i förtid.
Jag hade då, 1980, redan skaffat mig en ateljé, en före detta idrottshall nere vid hamnen i Malmö, som snart blev tummelplats för andra konstnärer, scenografer och musik- och teaterprojekt. I måleriet gick jag in i rollen som ”konstnären som målar i alla stilar” utifrån impulsen för dagen, utan strategi och utan att alltid slutföra målningarna. År 1983 inleddes samarbete med Lars Karlmark som då var etablerad konstnär. Vartefter återerövrades det snabba måleriet och det blev under en rad år flera utställningar på gallerier och i konstföreningar i Skåne och övriga södra Sverige.
År 1991 föddes min son Emanuel som fick en mycket svår cp-skada och under hela 1990-talet skedde en nödvändig anpassning, både i min livsföring och i mitt konstnärskap. 1995 gick flyttlasset till byn Berg på Billingen norr om Skövde i Västergötland. Samtidigt fanns kontakten med Skåne och konstföreningarna kvar.
Än idag delar jag min tid mellan Skåne och Västergötland medan mitt måleri numera kommit att handla om ett förhållningssätt ”över tid” som bortser från den tidigare konflikten mellan tradition och fluxus som hittills resulterat i ett tjugotal målningar.
Måleriet ”Över Tid” har också - förutom en möjlighet att frigöra mig från en tidigare konflikt och motsättning - sin bakgrund i en ny teknik som hänger samman med att jag ända sedan 1980 och tiden i idrottshallen i Malmö har samlat på mig en stort antal grunder. Dels var det misslyckade grunder som ströks över, dels medvetet gjorda ”målningsembryon”. Grunderna anlades med breda penslar och rikligt med färg - ofta kallasfalt, svart väggfärg men även oljefärg - som hälldes över i flera lager. Samtliga grunder behandlades dessutom med grönsåpa, målartvätt eller andra kemikalier och det kom med tiden att bli ett hundratal. Under årens lopp har de hanterats med yttersta varsamhet där de stått uppställda längs väggarna i mina ateljéer. Den dagliga kontakten med dem har gjort mig ständigt påmind om dem och det har skapats ett särskilt förhållande till var och en av dem.
Några av grunderna har jag under långa tider även haft utlagda i min trädgård eller andra platser i naturen för att utsätta dem för regn, solsken och årstidernas påverkan. Ofta har de blivit vackrare och mer levande, men också skörare. En del har krackelerat till oigenkännlighet.
Under de senaste tre åren har jag på grund av händelser i mitt liv sett möjligheter till att börja ta mig an dessa grunder med ett nytt accentuerat uttryck. Utgångspunkten har varit att spara så mycket som möjligt av den underliggande grunden, utan att för den skull begränsa den ovanpålagda formens rörelse och frihet.
Varje motiv är fångat ur grundens egenartade skiftningar. Ofta har jag länge betraktat en grund, och nästintill fört en kamp mot flera konkurrerande, möjliga bilder. Som i halvdvala, i ett visst ögonblick, gör jag mitt nedslag. Ibland misslyckas jag. Ibland träder det omedelbara och unika fram.
/Martin D. Stenberg
september 2008
| 
